Tack - ändå!

Pontus är förkyld och vi ligger bredvid varann och tycker synd om oss själva på respektive halva av sängen.
- Du vet ju åtminstone att det är över om en vecka! utbrister jag. Det är bara Pontus' snörvlingar som byter tystnaden som uppstår. Men å andra sidan får man väl vara tacksam, fortsätter jag. Det är ju inte alla som lyckas bli det trots idoga försök. Jag begrundar detta ett tag, men sen känner jag hur salivutsöndringen i munnen ökar, vilket är första tecknet på att jag måste kräkas snart så jag masar mig ur värmen under täcket och in på toa.